Från bassängen upp till vår lägenhet är det ett oräkneligt antal trappsteg. Jag hade faktiskt tänkt räkna dem men jag för för trött för uppgiften och innan jag ens kommit halvvägs havererade koncentrationsförmågan av all syra som samlats i låren.

Igår vart jag bokstavligen dödad på cykelpasset. Det skulle genomföras i lätt distanszon enligt planeringen, men antingen var det mig det var fel på eller så var det de som drog då det för min del blev det här lägrets tre längsta timmar hittills. Att Erik punkterade två gånger får jag tacka punkagudarna för annars hade jag med all säkerhet flugigt av och frågan är ifall jag kommit tillbaks än…

Men när botten är nod finns det bara en riktning att sträva åt. På eftermiddagen simmade jag ett lugnare återhämtning/öppet vatten-pass och  tog kvällen på klaviaturinstrumentalt vis, sittandes i solstol på vår trevliga balkong. Självmassage och inmundigad magnesiumtablett, så nu kissar jag knallgult i en vecka, och middag med spanskt tema på det.

Bilder tagna av Jocke Willén

Idag var det tröskelpass simning som var först ut. När det gäller tröskel och simning verkar åsikterna vara lite olika när det gäller Motala och Falun, där detta pass hade sitt ursprung. En ”normal” tröskelserie brukar vara runt 1500m och simmas i 1500-pace. Tröskel syftar på mjölksyratröskel och att hålla sig på denna, alltså inte dra på sig mer syra än vad som hinner ackumuleras. I simning använder man framförallt små muskelgrupper och sådana blir snabbt trötta. Så dagens serie som var på 4km 5*(5×100+250) med 50 löst mellan varven kändes ganska omänsklig att klara hålla så hög intensitet på.

Så det hela blev något slags mellanting, då jag dessutom inte var i slag för att simma snabbt över huvud taget. Passet slutade på 6km, i eftermiddag väntar styrka och löpning och i övrigt är allt kanonbra.

Tjohej!