Triathlongymnasiet har bytt slogan på hemsidan, istället för ”100% triathlon” lyder den nya ”träna och ha kul”. Hundra procent är aldrig bra, det fungerar ett tag men blir man skadad eller sjuk har man helt plötsligt 0% att göra och blir lätt knäckt. Men det kan väl vara kul att träna, eller är det två olika saker? Hur har man annars kul?

Ja, när inspirationen tryter finns räddningen oftast på ICA, i alla fall i Motala, i synnerhet på lördagar efter klockan tre (allt annat är stängt). Ölrumpekyckling blev således helgens ”ha kul”. Jag tog mitt ansvar som gammal fjärderingare och visade smågrabbarna i grannlägenheten hur man gör när man kör upp en Heiniken i rumpan på ett dött fjäderfä. Sedan var det skjuts in i ugnen med massa grönsaker… Pjäsen fick precis plats i ugnen men det hade nog blivit bättre i en större ugn eller grill. Markus och Johan fick säkert i sig en hel tesked avdunstad folköl var och var i gasen hela kvällen… Men med tanke på vad jag just läste på Jan Frodenos twitter var det nog inte så farligt.

Träningen går annars bara bättre och bättre, det bästa med att vara i så risig form är att man tar snabba framsteg. I morse gjorde jag tre varv runt kanalen (5,7km) ökande. Min Suunto footpod visade 5.00-fart på första varvet men den var okalibrerad och farten var snarare 4.30 enligt Joels Garmin. Andra varvet gick sedan i lätt 3.55 och sista varvet pressade jag tröskel och kom precis under 20min vilket borde vara runt 3.30… Efteråt kalibrerade jag klockan nere på IP, den felade 60m på en 800-ing så nu ska den förhoppningsvis fungera lite bättre.

Idag fick jag även resultaten från diverse blodtester jag gjorde i måndags. Inga leverskador eller gall/njursten (magen är för den delen bra nu), däremot de lägsta nivåerna av HB och järn jag någonsin haft. Så back to basic, back to niferex…