Allt är möjligt, särskillt i bristande konkurrens. Igår avgjordes SM i öppet vattensimning i samband med tävlingarna i vansbro. Eftersom SM i triathlon i år går samma helg i Örserum och att det endast är några dagar innan SM i bassäng inleds i Malmö hade startfältet tunnats ut avsevärt. Själv hade jag egentligen bestämt mig redan efter förra året att - aldrig mer. Då regnade det konstant, var pisskallt och jag blev ifrånsimmad av den halvt förlamde Anders Olsson. Vattnet var strömt och ynka fjorton grader, i starten blev jag helt sönderslagen och imål var jag långt efter. Jag hade svårt att förstå vad jag höll på med (triathlon utan det roliga?!) och som sagt... aldrig mer.

Men, men... man ska aldig säga aldrig!
För  med stressfraktur har man knappast något bättre för sig en fredag än att köra bil i 70 mil för att få simma lite! Utan varken AC eller gott om tid blev det ingen jättebekväm historia men jag kom fram i tid och i år regnade det inte och var över 18 grader i vattnet så det kunde bara bli bättre!

Loppet gick tyvärr inte som jag hoppats, jag har kännt mig snabb men på en lång sträcka som fem kilometer var formen oviss. Maxade första hundra lite för optimistiskt och med syra upp till öronen sprack sedan bandet och jag missade hela klungan och det blev 4,9 km egen fart. I mål kom jag till slut på en 8:e plats i SM, drygt 7 minuter bakom Mike och den segrande dansken. Jag var däremot 6 minuter snabbare än förra året så åtminstone en bra utveckling.

I JSM-klassen blev det en tredjeplats och året största merit hitills. På tisdag åker jag med TSS till Malmö för sim-SM och helt plötsligt är jag mest "JSM-sim-medalj-meriterad" i truppen... Lagkapp 4*100fr är det som gäller och det kan inget annat än bli 4900-meter roligare!

Livet med stressfrakturerat ben rullar vidare. Nedräkningen till ny röntgen är nu nere på knappt två veckor och jag kan inte beskriva hur skönt det skulle vara om benet då är läkt så jag kan börja köra igen. I helgen var det DM i simning, efter att bara ha tränat simning någorlunda seriöst i två veckor hade jag inga planer på att simma, men när frågan om jag vill vara med i 4*100fr laget kom upp kunde jag inte banga. Med en väldigt lågt ställd målsättning var förberedelserna knappast de seriösaste jag gjort före en tävling.

Eftersom det var näst sista grenen på sista passet kändes det ganska onödigt att komma till insimmet, så jag kom ner en timme senare och kommer in i Eriksdahlsbadet när tjejerna precis startat 1500fr. Efter det heatet ska vi köra… Shitt!

Språngmarsch in till 25:an (eller jag sprang inte, det får jag inte.) Simmade in cirka 300 meter. Av med drafterserna och sen var det dags. Gjorde 58,2 på fjärde sträckan med vändning på ett ben vilket jag ändå är nöjd med. Det sjukaste av allt var däremot att vi SM-kvalade!?!  Jag kan ju inte påstå att det var min förtjänst men Christoffer, Kim och Johan (och jag) fixade att Tyresö simmar SM på 4*100fr för första gången på typ 11år eller något sånt.

Ett ordentligt insim så kapar jag en sekund. Med vändning på båda benen en till, tre veckors träning så ryker en sekund där också och med rakade ben... minst en halv till. Då är jag nere på 54!

Aldrig tidigare har det kliat så i benen.  Precis som för en pundare som inte fått sitt tjack på några dagar börjar abstinensbesvären nu verkligen ta rejäl färg. Jag vill bara riva upp huden, silvertejpa underbenet och köra, fast det funkar nog inte... Brownlee vann ju igår så en stressfraktur behöver inte betyda att hela säsongen är körd.

I fredags slutade skolan och i förrgår åkte jag hem för att heja på Stockholm Marathon, och jag vart riktigt suktad. Bra förutsättningar var det också och både morsan och farsan slog personbästa.

Sedan vill jag gratta alla som tagit studenten och önska lycka till. Själv har jag ett år kvar men det känns faktiskt ganska bra.

Släktens egna Tio-i-top  på Marathon:

1 Sune Westerlund 2.32.03 Korso Marathon 1978 Farmors bror

2 Johan Linnhag 2.48.36 Stockholm Marathon 1986 Morbror

3 Ivar Gustafsson 2.52.20 Stockholm Marathon 1986 ingift Morbror

4 Magnus Honig 3.24.24 Stockholm Marathon 2010 Pappa

5 Stig Vesterlund 3.30.34 Stockholm Marathon 2001 Pappas kusin

6 Allan Honig 3.30.36 Stockholm Marathon 1998 Farbror

7 Marianne S. Honig 3.31.04 Stockholm Marathon 2010 Mamma

8 Ulrika Honig 4.07.10 Stockholm Marathon 2010 ingift Faster

9 Marika Gustafsson 4.22.14 Stockholm Marathon 2003 Kusin

10 Sten Vesterlund 4.28.04 Stockholm Marathon 2001 Pappas kusin

Den som får högst high-score vinner en mössa och blir historiens första världsmästare i pacmanathlon.

Har du det som krävs för att bli en Ironpacman? Testa dig nu!

Du styr med piltangenterna, F4 för helskärm och Esc ifall du känner att du måste bryta loppet.
Sportdryck ger 5 poäng, Gel 10 poäng och Bars 20 poäng. Men akta dig för stressfrakurerna! 

Observera att det är beta-version och uppföljare lär komma!

SPELA NU!  (klicka kör, eller spara först och sen kör)

”Du tillhör den yppersta eliten i din idrott och är uttagen att ingå i den svenska dopingkontrollpoolen. Det innebär att Du omfattas av kravet på så kallad vistelserapportering. Det betyder också att du har stora möjligheter att framstå som en ren idrottsutövare, fri från doping.”

När jag var på Mallorca läste jag Marcus Ljungqvist bok om hur livet för en proffscyklist är. Han skrev bland annat om hur han var tvungen att hela tiden uppdatera om vart han skulle befinna sig en månad i förväg till det så kallade whereabout-systemet. Sedan var han tvungen att infinna sig på dessa tider och platser han uppgett flera gånger i veckan och ifall han fick förhinder vart han tvungen att ändra via internet eller sms.

Usch vad jobbigt tänkte jag, skönt att man inte är så bra än… Hur ska man kunna veta vad man ska göra om en månad vid så exakta tidpunkter…

Sen kom jag hem och hittade ett tjockt brev i brevlådan som inleddes med texten ovan.  Så nu är det snart dags för första rapporteringen, och det spelar ingen roll hur handikappad man är.

Men jag kan ju marknadsföra mig som ren idrottare! Sug på den alla ni som inte vistelserapporterar. Så farligt ska det nog inte bli, det finns saker som är värre, springa i vatten till exempel. Seeegt...

Nu är OS-mössan, eller kanske mer passande Ishockey-VM-mössan färdig och jag måste säga att jag börjar bli kung på att virka. Så blir jag varken triathlet eller James Bond, blir jag mössvirkare. Personalen i garnbutiken är förtjusta också, det är nog inte varje dag det kommer in en nittonåring och köper garn, och speciellt inte kommer tillbaka dagen efter för att det redan är slut...

Senaste update när det gäller benet så kan jag börja simma lite försiktigt, undvika att vända på vänsterfoten och köra så mycket som möjligt med dolme. Cykla på lätta växlar kan jag också göra men då verkligen vara försiktig då benet blir "bedövat" när det blir varmt... Löpningen ska jag undvika helt i två månader. Usch.

Innan Mallorcalägret var jag och gjorde diverse hälsotester och fick då en remiss till ultraljudsundersökning på grund av väsljud från hjärtat. Igår var jag på sjukhuset men det var inget att oroa sig för utan enbart en konsekvens av hög slagvolym och därav ett lite annorlunda ljud. Klaffarna klaffade som de skulle och allt såg bra ut helt enkelt. Läkaren frågade när jag kom ifall jag var idrottare på elitnivå. Jag svarade väl: "- Aa typ..."  Sen tittade han på hjärtat och sa: "Nej, det här är inte elitnivå..."

På bilden nedan är det min vänstra hjärtkammare i genomskärning. Som ni ser är diametern någonstans mellan 56 och 59mm och det är hjärtats storlek som är avgörande för slagvolymen och viktig faktor för VO2-max. Gunde Svan hade en diameter på 63mm när han var som bäst. En del kvar att jobba på med andra ord... Sen är i och för sig maximalt syreupptag sällan den mest avgörande faktorn i ett triathlon.